Raise your glass to the hard working people, let’s drink to the uncounted heads

Den här lilla guldklimpen till hippiepärla får kicka igång den här bloggen. 1968 bjöd Rolling Stones in till Rock ‘n’ roll-cirkus med bland andra the Who, John Lennon, Yoko Ono, Jethro Tull och Marianne Faithfull. Tillställningen finns på dvd och under min hippieperiod – som ständigt ligger och lurar under ytan – fann jag den högst fascinerande. Under På Spåret igår nämnde de uttrycket Jordens salt, och pojkvännens och min egen relation till detta var inte så mycket biblisk som musikalisk. Det finns några saker med klippet jag skulle vilja ta upp:

  • Mick Jagger och Keith Richards slokhattar (eller ja, nästan samtligas slokhattar), matchande i svart och brun. För att inte tala om Brian Jones slokhatt, i lugnande babyblå nyans. Liknande finns att skåda på Way Out West, inklusive på mig själv, men då i favoritfärgen varmt mörkröd.
  • Jaggers blick ca 00:52. Jag känner mig mycket besläktad med denna blick när jag övertrött drar dumma skämt för min tålmodiga pojkvän. Nöjd, full-i-fan och eventuellt lite söt.
  • Hur Marianne Faithfull, av herr Jaggers vana hand, väcks ur något slags viloläge ca 2.40 in i klippet.
  • Igenkänningen i gungningen av överkroppar som svänger än hit, än dit i ett försök till harmonisk vaggning. Väldigt långt ifrån Nordkoreas välkoordinerade uppslutningar på torg.
  • De gula… regnponchona?
  • Slutligen: Let’s think of the wavering millions, who need leaders but get gamblers instead